I artikeln analyseras semantiska aspekter av variation inom olika ordklasser i svenskan: ändelserna -a/-e hos svaga adjektivformer som syftar på person; starka respektive svaga böjningsformer hos enstaka verb; ordsammansättning med eller utan bindevokal hos komposita med de identiska första komponenterna gat(u)-, kyrk(o)-; växlande användning av pronomina sin och possesiva i tredje person med samma syntaktiska funktioner; verbfraser med pluskvamperfekt plus supinum (så kallat dubbelt supinum) respektive infinitiv; före och innan som temporala prepositioner. Valet av de varierande språkenheterna uppvisar mer eller mindre påtaglig semantisk nyansering, dels fixerad av normativ grammatik både i skrift- och talspråket, dels tillhörande en något subtilare «naturlig» grammatik som förekommer endast i tal och icke normerad skrift.
Chekalina Elena. FUNKTIONELLA ASPEKTER AV VARIATION I NUSVENSKAN