I slutet av 1800-och början av 1900-talet genomgick svenskan stora förändringar, vilka inledde en ny fas i dess språkhistoria: från och med sekelskriftet börjarde den yngre nysvenska, som hade varit O. von Dalins modersmål, benämnas nusvenska. Artikeln berör de huvudtendenser i 1900-talssvenskans inre uppbyggnad och bruk, som har blivit orsak till en ny epok i språkutvecklingen. De viktigaste förändringarna gäller ordförrådets tillväxt på grund av ett kraftfullt engelskt inlån och en global utjämningsprocess (mellan tal- och skriftspråk, högre och lägre stilarter, fack- och allmänspråk, olika dialekter, enskilda dialekter och riksspråket, talspråket hos olika samhällsgrupper). Närmandet mellan tal- och skriftspråket började i mitten av 1900-talet i och med genomförandet av singulara verbformer vid flertalssubjekt i skrift, men i andra avseenden var språkbruket relativt stabilt fram till början av 1960-talet. Stora omdaningar har skett under tiden mellan 1965 och 1975, och detta decennium utgör en brytpunkt i språkutvecklingen, lika viktig som tiden vid sekelskriftet. Denna epok har blivit en gräns till en ny språkperiod, och framtida språkhistoriker kan komma att känna ett behov av att ge den en särskild beteckning, kanske “modern nysvenska”.
