Författaren behandlar frågan om hur några rysk-svenska ordböcker löser en del lexikografiska uppgifter och övervinner de svårigheter, som man vid utarbetandet av en tvåspråkig ordbok har att brottas med. Det är de tre senast utkomna ordböckerna som granskas i denna artikel, nämligen: 1) Gunnar Gunnarsson och Alexander de Roubetz. Rysk-svenskt lexikon. Uppsala, 1948; 2) Rysk-svensk ordbok redigerat av C.G. Regnell. Stockholm, 1956; 3) A.P. Valenius. Краткий русско-шведский словарь. М., 1948. Författaren har L. V. Sjtjerba’s lexikografiska ideer som utgångspunkt för sina betraktelser. Författaren framhåller nödvändigheten av att i viss mån ställa olika krav på två olika slags ordböcker: 1) på de rysk-svenska ordböcker, som är avsedda att vara ett hjälpmadel för svenska läsare, vilka skall förstå en rysk text (de receptivt orientarade ordböckerna), och 2) på de rysk-svenska ordböcker, som skall tjäna som hjälpreda för ryska läsare, vilka önskar översätta en text från sitt modersmål till svenska (de reproduktivt orienterade ordböckerna). Skillnaden mellan de båda ovannämnda ordbokstyperna måste märkas i flera avseenden: varken urvalet av ord eller systemet för grammatiska och stilistiska anmärkningar skall vara identiska. I denna artikel undersökes först de principer, på vilka urvalet av ord till en ordbok bör grunda sig. Här är det fråga om sådana faktorers grundläggande betydelse som ordens spridning, ordbokens speciella syfte och lexikografens strävan efter att förebygga potentiella fel.
Sedan behandlas här olika slags ekvivalenter, dvs. motsvarande svenska ord, som de ryska orden översättes med. Författaren till artikeln strävar efter att hålla isär de objektivt existerande motsvarigheterna mellan det ryska och det svenska ordförrådet och de ekvivalenter, som utgivarna av de granskade rysk-svenska ordböckerna tagit med. Några typer av objektivt existerande lexikaliska motsvarigheter mellan de båda språken räknas upp i artikeln:
1) adekvata ekvivalenter. t. ex. sv. telegraf till det ryska телеграф;
2) semantiskt avvikande ekvivalenter, bl. a.:
a) pertiella ekvivalenter, t. ex. sv. gratis och förgäves till r. даром;
b) approximativa ekvivalenter, t. ex. sv. mjölkskivling till r. груздь;
3) stilistiskt avvikande ekvivalenter, t. ex. sv. kinder till det föråldrade och poetiska ordet ланиты.
De ekvivalenter som ordböckerna föreslår är i olika lyckade och man kan bland dem urskilja:
1) optimala ekvivalenter, t. ex. serien av svenska ord: ljud, klang och ton till det ryska звук (G. Gunnarssons ordbok);
2) otillräckliga ekvivalenter, t. ex. kännare och expert till det ryska starkt vardagliga дока (samma lexikon);
3) pseudo-ekvivalenta ord, t. ex. sv. smörsvamp till груздь (samma lexikon).
I artikeln konstateras at det finns en hel del i de undersökta ordböckerna, som måste förbättras och preciseras, även om alla dessa ordböcker kan anses vara nyttiga hjälpmedel vid språkstudier.
Maslova-Lasjanskaja S. NOTISER BETRÄFFANDE RYSK-SVENSKA ORDBÖCKER