I artikeln analyseras a-verb avledda av substantiv (typ: fisk – fiska). Dessa verb utgor en mycket produktiv ordbildningstyp i modem svenska och de flesta svenska språkforskare betraktar dem som suffixavledda verb fast det existerar en annan syn på motsvarande ordbildningstyp i andra språk. Enligt den betraktas sådana verb som resultat av att substantiven overgått till en annan ordklass.
Den analyserade verbgruppen år bekant i svenskan sedan gammalt men just på 1900- talet har gruppen blivit speciellt produktiv. Man kan spåra upp några kållor lor nybildningama, t.ex. forkortning av verben på -(is)era (bojkottera – bojkotta), lånord (tejp – tejpa) och tillfålliga bildningar hos svenska forfattare (drånga – hos Strindberg).
Det verkar vara mOjligt att dra en viss parallell mellan denna ordbildningstyp och sammansåttn ingen eftersom dessa a-verb skapas i syfte att åndra på utgångsordets syntaktiska funktioner, dvs tjånar som ett syntaktiskt medel, vilket sammansåttningen också ofta gor i svenskan. De nya a-verben bildas i svenskan så intensivt och lått att man tors påstå att U. Tele- mans ord om sammansåttningar som skapas «medan vi talar och skriver» passar i viss mån också till a-verben.
Savitskaja Anna. OM EN PRODUKTIV MODELL I SVENSK ORDBLIDNING