Det är inte alltid lätt att draga upp en gräns mellan homonymer och olika betydelser hos ett och samma ord. Därför kan en ljudförbindelse, t. ex. iris i en ordbok betraktas som två olika ord [1) = svärdslilja och 2) = regnbågshinna] och i en annan ordbok behandlas som ett och samma ord med olika betydelser. Men det råder inget tvivelom att homonymien spelar en viktig roll i språkutvecklingen; därför synes det vara berättigat att fråga, vilka arter av homonymer det finns i svenska språket och på vilket sätt homonymer uppkommer.
Bland de svenska lexikaliska homonymerna kan följande grupper särskiljas:
- Fullständiga homonymer, som är likalydande i alla former, t. ex. stör (= stake) och stör (fisk);
- Partiella homonymer, som är likalydande i en del av sina former, t. ex. not ( = fisknot) – pl. notar och not ( = nottecken) – pl. noter;
- Homonyma former av olika ord, t. ex. obestämd form sg. av substantivet glada (fågel) och plural av adjektivet glad-glada.
I artikeln behandlas även några av de språkutvecklingsvägar, som har lett till de svenska homonymernas uppkomst.
