En del av ursprungliga kortstaviga ord är kortstaviga i danska riksspråket (glad, hul. øl m. fl.) fastän handskrifter fran 1300-talet visar att dessa ord undergick förlängningen på den tiden (glaath, huul, øøl m. fl.). Hur kunde dessa ord bli förkortade medan ursprungliga långst viga ord bevarade sin kvantitet? Vi kan finna svaret på denna fråga om vi tittar på utvecklingen ev stavelsestrukturen i sydöstskånska dialekter,där förlängda ursprungliga kortstaviga ord nåller på att förvandlas till kortstaviga medan ursprungliga långstaviga ord bevarar sin långstavighet. Sådan olika utveckling av förlängda kortstaviga och långstaviga ord beror på vokalernas olika kvalitet. I de ursprungliga långvokaliska orden ar vokalerna mer slutna, diftongiska och har fallande intensitet (och lös tillslutning), i de nya långvokaliska orden är vokalerna rent monoftongiska och har jämn intensitet (och fast tillslutning). Vid övergången från isochroni av högsvensk typ till tillslutningskorrelatiоnen av dansk typ blir tillslutningsarten relevant och vokalerna forkortas just i ursprungliga kortstaviga ord.
Kuzmenko Yury. UTVECKLINGEN AV STAVELSESTRUKTUREN I SYDSVENSKA MÅL OCH I DANSKA RIKSSPRÅKET